Sidor

16 maj 2015

Den känslostyrda stickningen


Jag är ganska säker på att jag tidigare nämnt att jag stickar en Ikebana shawlette. Det gör jag i vart fall, eller gjorde, fram till för ett par veckor sedan då jag råkade tappa en hög maskor och fick ägna någon timme åt att hjälpligt plocka upp alla dessa maskor igen och simulera omslag, ihopstickningar och annat icke-kul. Sedan den dagen har jag inte tittat på stickningen och varje tanke på Ikebana har gett mig ångest. Alltså riktig ångest. Jag har funderat på om jag skulle repa upp en sisådär 8 varv och sticka om, eller om jag helt sonika skulle frogga hela sjalen och sticka något helt annat. Men mest har jag undvikt att tänka på sjalen helt och hållet, eller varför stoppa där. jag undviker att tänka på sjalar helt och hållet, på rött garn, på stickning. Bort!

Jag försöker intala mig själv att det är värdsligt, det är bara lite garn. Att stickning är kul och att jag faktiskt är ganska bra på att sticka. Det går sådär.

Jag vet inte varför det påverkar mig så mycket, det ÄR ju värdsligt, men ett misslyckade kan få mig att tappa sticksugen helt, precis som att en lyckad stickning kan ge mig världens stickflow och sug efter mer. Jag tänker att det är något jag borde jobba på, men jag vet inte riktigt hur det skulle gå till, att starta upp en massa projekt som jag inte alls är peppad på egentligen och som sedan blir liggande verkar vara min nuvarande strategi. Inte så bra. Men denna gången lyckades jag faktiskt starta upp något nytt. På några dagar stickade jag en Little coffee bean som kändes kul och jag kände mig kompetent och bra när jag stickade den. Mer sånt!

Och idag plockade jag fram Ikebana för att fotografera och skämmas över min kassa upplockning av maskor. Sanningen är att jag hade svårt att ens se vart jag varit och plockat upp tappade maskor. Så kan det gå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar