Sidor

12 november 2014

Att göra vad man kan, eller: Michaelauppropet

Igår brann ett tältläger här i Malmö. Eller brann är för vagt och för svagt. Igår brände någon ner ett tältläger här i Malmö. Sånt gör mig illamående och arg och alldeles utmattad och svag och trött på världen. Hur kan man ge sig på de allra svagaste, de allra mest utsatta? Hur kan man inte se att det är människor det handlar om? Människor som du, som jag, individer som kämpar för att överleva medan vi har i överflöd.

Jag är inte den personen som bjuder in en Rumänsk familj att bo hos mig trots att jag har plats. Jag är inte personen som besöker tältlägret och bjuder på kaffe och bullar, jag skänker inte bort merparten av min inkomst för att jag inte kan leva med mig själv annars. Tyvärr. Jag önskar jag vore den personen, men jag är inte det. Det finns dock saker som jag gör, som jag kan göra, som jag vill göra, som jag orkar. Just nu är en sådan sak att samla in av mitt överflöd och skänka så att de som tvingas bo i tält och under presenningar får det lite lättare att klara vintern.

Som stickare så går det ganska snabbt att samla på sig en mängd stickade plagg. Jag har betydligt mer än vad jag någonsin kommer att slita upp och jag har därför bestämt att bland täcken, tält och hygienprodukter även skänka av mitt handstickade överflöd. Istället för att ligga i en garderob och inte glädja någon så kan mina alster värma någon i vinter. Det känns bra.

Jag funderar också på om det skulle uppskattas att skänka stickor och garn, inte för att jag är för ogin för att skänka färdiga plagg, utan för att skänka lite skaparglädje, för att det även i ett tältläger kanske kan få handla om annat än att överleva? Jag ska undersöka saken, jag vill inte att det ska kännas som ett hån, men kanske kan det glädja någon?

Hedvig handarbetar skriver bra om samma sak, och kallar det Michaela-uppropet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar