Sidor

03 januari 2008

Mitt liv med te

Jag har aldrig varit en kaffedrickare.
Ibland har det hänt att jag önskat vara det. Jag hade en period när jag gick på högstadiet och smått desperat hinkade i mig kopp efter kopp på stans häftigaste café samtidigt som jag sög på mina Lucky Strike och var övertygad om att jag var väldigt väldigt vuxen.
För några år sedan önskade jag återigen att jag var en kaffedrickare, det var när kaffe började bli sådär inne och det fanns massar sorter med olika smaker från olika länder att välja mellan och min dåvarande partner köpte orostade bönor som hen själv rostade och malde i en kvarn som var en julklapp från mig, men inte heller då kunde jag uppbåda några varmare känslor för den besksura drycken. För det är just drycken kaffe jag ogillar. Lite kaffe i en chokladkaka eller en chokladtryffel eller som smaksättning i en kopp varm choklad har jag inte alls något emot, men som dryck? Nej tack.
Jag är helt enkelt en temänniska. Har nog alltid varit. Jag har druckit te så länge jag kan minnas, jag är uppväxt i ett hem där mackate var standard som kvällsmål. Där chokladmjölk och marmelad endast förtärdes på helgerna. I övrigt var det ost, prickig korv och just te. Som jag minns det drack jag alltid Earl grey med mjölk. Att jag hade mjölk i teet tror jag stämmer (det slutade jag med först när jag blev vegan) men jag tror knappast att det alltid var Earl grey vi drack. I och för sig vet jag inte vilka teer som gick att få tag på på Konsum under 80- och början av 90-talet, men jag tror nog att åtminstone något fruktte och någon standardceylon gick att hitta.

Jag dricker fortfarande te nästan varje dag. På jobbet blir det flera muggar, eller ännu hellre glas, varje natt. Hemma dricker jag ofta te till frukost och gärna te på kvällen.
Igår var det dags att fylla på mina teburkar. Jag brukar ha runt tio sorter hemma, och när 3-4 tagit slut beger jag mig till min favorittebutik och fyller på förrådet. Just nu är favoritbutiken Kahls i Kista galleria. Inte för att den är särskilt välsorterad eller mysig utan för att personalen är bland den trevligaste jag stött på. Jag är nämligen ingen tenörd. Visst skulle jag gärna besöka Chaikhana någon gång även om det aldrig verkar bli av, men jag är inte så intresserad av Darjeelinger och Oolonger, kanske blir jag det någon gång, men just nu gör mitt nyinköpta Choklad och mintte och mitt standardköp Earl grey blå blom mig lycklig nog och för
många är det säkert nördigt så det räcker och blir över. När kaffe var som trendigast så önskade jag att det snart skulle bli teets tur, jag önskade att jag skulle kunna gå in i en butik och köpa några hekton exklusivt te och sedan sitta hemma och smutta och leta efter smaknyanser, nu har jag möjligheten men inte intresset. Jag hittar inte den där nörden i mig. Har aldrig gjort. Jag blev aldrig musiknörd, aldrig datanörd, aldrig sömmerskenörd, även om jag drömmer om det ibland. Det där besöket på Chaikhana får väl helt enkelt vänta tills jag kommit i kontakt med min inre nörd. Eller så fortsätter jag besöka små vänliga tebutiker och dricka mina smaksatta svarta teer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar