Drömmar och verklighet

Jag ser mig inte alls som en skrockfull person, snarare motsatsen. Jag är den som lägger alla nycklar på bordet och fikar under stegar för att visa att det minsann inte är något farligt. Ändå har jag väldigt svårt för att prata om drömmar, möjligheter, framtid. Just för att jag tänker att allt då kommer gå åt helvete, och gör det det så står jag där med rumpan bar och är avslöjad, misslyckad!

Såhär är det:

Jag har bestämt mig för att flytta till Malmö, eventuellt så går det fort. Det kan också ta längre tid (vagt, jag vet, men där går min gräns).

Jag drömmer om att öppna ett café. Ett café som skall erbjuda matiga mackor, veganska bakverk och massor av gott te. På caféet ska det också finnas böcker. Böcker att läsa och köpa. Jag har ingen aning om hur det är att ha ett café. Jag har inte heller någon att öppna caféet med (det är för slitigt att göra själv har jag insett), men jag drömmer om det.

Bröd och hål

Igår gav jag mig som sagt på dethär brödreceptet, fast dubblade satsen eftersom jag fått för mig att det är svårt att knåda i hushållsassistent med så lite degvätska. Det visade sig dock vara hyfsat svårt att knåda även med den mängden degvätska jag använde, åtminstone när jag kom till punkten då ytterligare vatten skulle hällas i. Degel slirade och kanade och assistenten hoppade runt på diskbänken, degvätska rann över vilket fick assistenten att åka kana ännu mer. Jag saktade ner till lägsta hastighet, höll i assistenten och efter ett tag lugnade det sig, degen och vattnet började blandas och efter ytterligare en stund kunde jag höja till medelhastighet och låta degen, eller ska jag säga smeten, knådas ännu en stund. Det var nämligen det här med degkonsistensen. Jag har förstått att ju lösare degen är desto bättre är det, även om det säkerligen finns undantag även där. Min deg var iallafall vääldigt lös. Seg och full av glutentrådar förvisso, men väldigt, väldigt lös. Jag bestämde mig för att ändå låta den vara och täckte degbunken med plast för natten.

När jag vaknade idag var degen fortfarande väldigt lös, och dessutom bubblig som bara den. Jag hällde över den i en bunke och startade vikningsproceduren. Fortfarande med en väldigt smetig deg. Efter tre timmar var det dags att hälla ut degen på mjölat bakbord (och jag måste säga att just ordvalet "hälla" lugnade mig en hel del, en lös deg är verkligen hällbar). På bakbordet tyckte jag när att degen ändå var väl lös, så jag försökte att försiktigt arbeta in ytterligare lite mjöl i degen. Det gick bra och efter ett tag gick det fint att forma degen till små mjuka bullar. Jag lade degbullarna på en välmjölad handduk, eftersom inga jäskorgar finns i min ägo, och stoppade sedan in alltihopa i kylen, i enlighet med Martins beskrivning.


Under de tre timmar som alltihop kylförvarades hände inte mycket, åtminstone inte på utsidan, när jag sedan tagit ut degklumparna och låtit dem genomgå sista jäsningen hände desto mer, de blev stora, fluffiga och lite smått ohanterliga, vobbliga liksom. Men jag lyckades ändå få över dem på den kokheta plåten och in i ugnen. Första två bröden bakades i 15 minuter och blev lite väl mörka utanpå (jaa, det ena var mer eller mindre förkolnat på ytan..), då sänkte jag tempen till 265 grader och de andra två bröden blev perfekta på 20 minuter.


Hålen blev inte lika stora och bröden inte lika tjusiga som originalet, men för att vara mitt första seriösa bröd så tycker jag det ser mycket bra ut. Jag är helt klart nöjd!

Bagels

Äntligen är jag ledig och har tid att baka bröd! Igår invigde jag min kära degblandare med att baka bagels efter dethär reeptet. Nåja, ungefär efter detdär receptet iallafall. Att en matberedare skall användas kan inte vara något annat än ett skrivfel. Jag har aldrig sett en matberedare som tar 1 liter degvätska. Inte heller tror jag att matberedarens knivar gör ett särdeles bra jobb med degen. Dessutom skulle nog motorn kollapsa ganska snart. Med en hushållsassistent gick det dock utmärkt. Jag gjorde 2/3 sats och fick 10 enorma bagels som säkert hade kunnat bli minst 15 i mer modest storlek. Äggpenslingen hoppade jag över. Frön och annat fäster bra nog ändå när brödet kokats, och ytan blir härligt blank av vattnet (kanske något att testa för nästa saffransbullebak, saffransbagels?).
De var väl inte det snyggaste jag gjort, men väl så goda!

Igårkväll satte jag också en deg efter dethär receptet. Inte vet jag om det är ett bra nybörjarrecept, men jag är löjligt förtjust i segt, skorpigt bröd med stora hål så jag kunde inte motstå det! I skrivande stund ligger det fyra små degbullar på jäsning i kylen, men mer om det i en senare post.

Södervegg

Igår passade jag på att besöka Södervegg när jag skulle fika med en vän. Jag hade aldrig varit där förut så det var lite spännande. Särskilt efter att ha läst alla lovord på andra ställen. Stället var litet och mysigt med en härlig vegansk smörgåsmeny. Jag blev glad när jag såg att de serverade chaite eftersom chaite på sojamjölk är bland det godaste jag vet. Cupcakesen var jag inte lika imponerad av, eller jo, dom som fanns där såg riktigt smarriga ut (men efter min smörgås med grillade grönsaker och hoummus var jag mätt så det blev ingen den här gången), men jag hade velat haft en lite mer överdådig kakdisk, mer valmöjligheter, samtidigt förstår jag att ett litet café måste gå runt och inte kan göra mer än vad som säljs. Det borde dock sättas upp skyltar över vad cupcakesen smakar, för en muffin i blommig muffinform med massor av turkos glasyr och strössel ger mig ingen hint om vad den kan tänkas smaka, även om den är hemskt tjusig att titta på. Lite småkakor eller skorpor hade inte heller varit dumt, men å andra sidan så kommer vi ju inte ha sett det perfekta veganska caféet förrän jag öppnar dörrarna till mitt eget!

Nästa gång blir det varm choklad på sojamjölk och en cupcake!

Tröst

Igår vaknade jag 04.45 och kunde inte somna om. Det kan lätt bli så efter 4 nätters arbete, men det är verkligen inte roligt. Inte kunde jag ta någon eftermiddagslur heller eftersom jag spenderade 5 meningslösa timmar med meningslöst möte på jobbet och så resor dit och hem. Om ungefär 8 veckor är jag arbetslös. Livat. Jag tror det enda vettiga jag gjort idag var att handla och laga mat. Riktig tröstmat blev det, utan att jag riktigt tänkte på det. Ugnsrostad potatis, jordärtskocka, kålrot, palsternacka. Kall vitlökssås, stekta "Bitar istället för kyckling", kålrotsstavar och guacamole. Min guacamole är så vitt jag förstått inte särskilt lik "originalet" om det nu kan sägas finnas ett sådant. Den innehåller ingen chili, men en hel del vitlök. Egentligen kanske jag borde kalla den för avocadoröra istället för guacamole, men det gör jag inte. Den som vill få en hint av hur många olika varianter det finns kan ju kolla här, jag blir lite sugen på att prova alla men bara tanken på hur många avocado som krävs gör mig smått matt.


Min guacamole görs ungefär på följande sätt (det skiljer sig från gång till gång):

Livs guacamole

2 avocado
1 tomat
1/2 rödlök
saften från 1/2 citron
2 vitlöksklyftor
några droppar tabasco
rökt salt
ev. sojagrädde, gräddfil, sour supreme eller liknande.

Mosa avocadon med en gaffel. Kärna ur tomaten och hacka den sedan fint. Hacka även löken fint. Blanda tomaten och löken med avocadon. Pressa ner vitlök, salta och smaka av med tabasco och salt. Blanda eventuellt i lite sojagrädde eller liknande för att göra smaken och konsistensen lenare, med sojagrädde blir guacamolen även lösare i konsistensen.

"jag ska börja träna på gym...

jag ska bli vacker och grym och håret mitt det ska jag blonda, jag ska äta sundare mat tills jag går ner i spagat. Jag börjar på måndag"

Nä, jag ska inte börja träna på gym, jag ska inte blondera håret och definitivt inte gå ner i spagat. Citaten ovan (som jag inte är hundra på) kommer från en låt jag fick äran att lyssna på när jag tränade spinning för en galen gubbe i Borås. Jag skulle i och för sig gärna börja med spinning igen, men alla inköp av gymkort känns överilade eftersom jag som det ser ut nu är arbetslös från 1/3 och inte ens vet i vilken stad jag kommer bo om några månader. Istället skall en kär person göra ett enkelt träningsprogram till mig (det har jag iallafall blivit lovad i några månader nu :) ).
Nog om träning, jag känner att jag på senare tid lagat mindre sund mat. Inte så att jag börjat äta friterad choklad, men jag äter mindre rotfrukter i år än tidigare år och jag gillar verkligen rotfrukter så jag förstår inte riktigt varför. Rotfruktsgryta var en favorit när mina föräldrar fortfarande lagade mat åt mig och jag kan fortfarande minnas den mjälla grytan toppad med billig dansk feta som jag själv lagade och åt för ett par år sedan. Ugnsbakade rotfrukter är en annan favorit, för att inte tal om kokta, eller för del delen råa, morötter, palsternacksgryta med kokosmjölk eller kålrotsstavar för att döva den värsta hungern när matlagningen påbörjats allt för sent. Ikväll blir det rotsaker, även om jag är förbenat sugen på allt möjligt annat. Det är inte ett löfte, men en förhoppning.

Nyårslöften

Jag avger i princip aldrig nyårslöften (kan vara av princip också, men jag har inte funderat över det så mycket så jag låter det vara även i fortsättningen), har inte gjort på väldigt längre. Jag tycker det känns lite fånigt och dömt att misslyckas. Jag tycker alltid det är bättre att agera än att tala. Att göra och inte lova alltså. Dessutom vill jag inte framstå som en misslyckad person utan karaktär, inga nyårslöften här alltså.

Däremot funderade jag en del på vad jag skulle avlagt för ett grönt nyårslöfte, om det nu hade varit så att jag avgett nyårslöften :), och jag kom fram till att jag ska bli en grönsaksnationalist!
Jag vill bryta mitt tomat-gurka-sallad-beroende. Att äta svennesallad är väl fint och bra på sommaren. Dessutom är det gott, ja kanske inte enbart tomat, gurka och sallad men jag brukar alltid lägga till ett par tillbehör och nån god dressing och då är det gott. Men, iallafall, det håller inte att köpa vattniga importgrönsaker hela vintern. Dels så är det dyrt, dels så är det smaklöst och sist men inte minst så är det otroligt onödigt att köpa importerad mat när det finns så mycket gott här hemma. Med här hemma menar jag inte nödvändigtvis Sverige, så nationalist är nog mer klatschigt än sant. En finsk kålrot skulle jag inte heller banga på.
Problemet nu är att jag måste lära mig hur jag ska äta de grönsaker som går att hitta här. Morot och vitkål har jag hyfsad koll på, men i övrigt.. Jag känner mig nollställd och ikväll blir det frysta haricotverts som jag inte har någon aning om ursprunget till.
Det är dags att plocka fram mina gamla kokböcker, göra avancerade internetsökningar och provlaga spännande rotsaker. Men glöm inte - jag har inte lovat något!

Potatis- och bönsoppa

Idag har jag besökt IKEA vilket alltid är något av en pärs. Att det finns så många människor med så stora behov av att köpa så mycket gör mig både fascinerad och lite lätt illamående. Hungrig blev jag också och beslöt mig för att göra något enkelt och mättande med ingredienser som antingen redan fanns hemma eller kunde hittas på min lite knäppa närbutik.

Det blev en soppa på potatis, purjolök och bönor, en omixad rustik variant smaksatt med någon "fransk" örtblandning, lite tryffelolja och ett par kardemummakapslar. Egentligen var tanken att soppan skulle gjorts med kikärter, men jag hade inga hemma och närlivsets bönutbud duger inte till mycket mer än hoummus.

Potatis- och bönsoppa
ca 600 g potatis
den vita delen av en purjolök
2 burkar bönor (jag använde stora vita och cannelini)
2 vitlöksklyftor
1 buljongtärning
örtkryddor
kardemumma
salt
peppar
tryffelolja

Skiva purjolöken och hacka vitlöken. Fräs i valfritt fett tills det mjuknat men inte tagit färg. Blanda ner skalad och tärnad potatis och slå över varmt vatten från vattenkokare. Krydda och låt sjuda under lock till potatisen mjuknat. Blanda ner bönorna, tryffeloljan och avsluta eventuellt med att ha i lite sojagrädde.

Soppan äts med fördel tillsammans med ett gott bröd.

En smak av sommar

Det blev en knappt halvfull kartong bulgur kvar från nyårstabboulehn och efter att en gång ha tvingats sanera ett helt kök från äckliga små kryp så är jag inte helt glad i att ha kartonger med krypföda stående, hua!

Alltså skulle det ätas bulgur igår och jag var sugen på bulgursallad som verkligen är en favorit i repris från i somras. Gott, enkelt, snabbt och därmed tämligen perfekt för varma slöa dagar. Ingredienserna går att variera i oändlighet, nästan. Igår gjorde jag såhär:

Bulgursallad
4 portioner fullkornsbulgur
3 tomater
1 rödlök
1 burk kikärter (eller ca 3 dl hemkokta)
olivolja
citronsaft
salt
peppar

romansallad
gurka
majs

Koka bulguren och blanda ned kikärter, lök och tomat medan det fortfarande är varmt. Smaka av med olivolja, citron, salt och peppar.
Gör en grönsallad och servera brevid eller blanda ner bulgursalladen och servera tillsammans.
Servera med halloumi och turkisk yoghurt kryddad med salt peppar, vitlök och en gnutta tabasco.

Mitt liv med te

Jag har aldrig varit en kaffedrickare.
Ibland har det hänt att jag önskat vara det. Jag hade en period när jag gick på högstadiet och smått desperat hinkade i mig kopp efter kopp på stans häftigaste café samtidigt som jag sög på mina Lucky Strike och var övertygad om att jag var väldigt väldigt vuxen.
För några år sedan önskade jag återigen att jag var en kaffedrickare, det var när kaffe började bli sådär inne och det fanns massar sorter med olika smaker från olika länder att välja mellan och min dåvarande partner köpte orostade bönor som hen själv rostade och malde i en kvarn som var en julklapp från mig, men inte heller då kunde jag uppbåda några varmare känslor för den besksura drycken. För det är just drycken kaffe jag ogillar. Lite kaffe i en chokladkaka eller en chokladtryffel eller som smaksättning i en kopp varm choklad har jag inte alls något emot, men som dryck? Nej tack.
Jag är helt enkelt en temänniska. Har nog alltid varit. Jag har druckit te så länge jag kan minnas, jag är uppväxt i ett hem där mackate var standard som kvällsmål. Där chokladmjölk och marmelad endast förtärdes på helgerna. I övrigt var det ost, prickig korv och just te. Som jag minns det drack jag alltid Earl grey med mjölk. Att jag hade mjölk i teet tror jag stämmer (det slutade jag med först när jag blev vegan) men jag tror knappast att det alltid var Earl grey vi drack. I och för sig vet jag inte vilka teer som gick att få tag på på Konsum under 80- och början av 90-talet, men jag tror nog att åtminstone något fruktte och någon standardceylon gick att hitta.

Jag dricker fortfarande te nästan varje dag. På jobbet blir det flera muggar, eller ännu hellre glas, varje natt. Hemma dricker jag ofta te till frukost och gärna te på kvällen.
Igår var det dags att fylla på mina teburkar. Jag brukar ha runt tio sorter hemma, och när 3-4 tagit slut beger jag mig till min favorittebutik och fyller på förrådet. Just nu är favoritbutiken Kahls i Kista galleria. Inte för att den är särskilt välsorterad eller mysig utan för att personalen är bland den trevligaste jag stött på. Jag är nämligen ingen tenörd. Visst skulle jag gärna besöka Chaikhana någon gång även om det aldrig verkar bli av, men jag är inte så intresserad av Darjeelinger och Oolonger, kanske blir jag det någon gång, men just nu gör mitt nyinköpta Choklad och mintte och mitt standardköp Earl grey blå blom mig lycklig nog och för
många är det säkert nördigt så det räcker och blir över. När kaffe var som trendigast så önskade jag att det snart skulle bli teets tur, jag önskade att jag skulle kunna gå in i en butik och köpa några hekton exklusivt te och sedan sitta hemma och smutta och leta efter smaknyanser, nu har jag möjligheten men inte intresset. Jag hittar inte den där nörden i mig. Har aldrig gjort. Jag blev aldrig musiknörd, aldrig datanörd, aldrig sömmerskenörd, även om jag drömmer om det ibland. Det där besöket på Chaikhana får väl helt enkelt vänta tills jag kommit i kontakt med min inre nörd. Eller så fortsätter jag besöka små vänliga tebutiker och dricka mina smaksatta svarta teer.

Julklapp

Och så måste jag ju presentera min nya ägodel och julklapp.


Några egna bilder har jag inte eftersom den fortfarande är nerpackad, så bilden kommer från Bosch.se.

Snart ska jag lära mig att baka riktigt bröd med surdeg. Fantastiskt!

If it's not love

Såhär snygg kan en glassbomb vara efter att ha följt med på ett hetsigt besök på Daglivs på självaste nyårsafton, en liten miss var väl att stapla matvaror på bomben i kundvagnen istället för brevid. Men, jag har länge önskat mig en glassbomb från Gelateria Italiana på Drottningholmsvägen 22 och jag är ganska säker på att den smakade precis lika gott som någon mer tjusig variant. Dessutom lyckades min vän Tuva med konststycket att haffa deras sista bomb vid 17-tiden medan jag hastade in till stan efter att någon halvtimme tidigare ha hastat hem från tåget med packning, katter och julklappar. Bra jobbat.

Förutom bomben så åt vi någon form av meze-inspirerat plock med en blandning av färdigköpt och snabblagat. Väldigt gott men inte varken receptkrävande eller nyskapande.

Såhär såg tolvslaget ut från mitt vardagsrum, åtminstone om jag frågar min mobilkamera.

Gott nytt år!

Små utflykter

Under mitt Växjöbesök hann jag även med några små utflykter. En dag åkte jag till Lammhult för att shoppa billiga gummistövlar. Ett par höga röda och svarta och ett par låga svarta och vita finns nu i min ägo. Jag tror att särskilt de låga är ett bra substitut för vinterskor som jag aldrig lyckas hitta några fina. Dessutom är dom slasksäkra vilket jag uppskattar.
På vägen hem stannade vi till på Systrarna Skogströms lantcafé i Öhr och jag skäms nästan för att säga att det var mitt första besök. Mysigt var det iallafall och väl värt ett besök om nu någon kan tänkas ha vägarna förbi.

En annan dag kombinerades ett besök på Växjö simhall/äventyrsbad med ett besök på Svenska tantens trädgårdscafé. Tanten har givetvis ingen egen hemsida med det går att läsa om caféet här och om projektet här. Också ett väldigt mysigt ställe och ett stort hurra! för att de saluför rättvisemärkta godsaker i sin lilla butik.

post-jul

Att inte orka med mobila bredbandsuppkopplingar har sina sidor när det är det enda som erbjuds. Jag tycker dock inte att det är helt och hållet mitt fel eftersom min dator tackar nej och låser sig. Jag skulle ju kunna installera om alltihopa och hoppas det går bättre, men vem orkar? Jag fick för ett tag sedan, som åhörare under ett datorteknikprat, frågan, av en annan åhörare, om jag var intresserad av sånt. Jag gillar att använda datorer. Jag gillar när dom funkar, funkar dom inte orkar jag sällan göra det jag borde (jag borde till exempel lämna in min dator eftersom den är 1/2 år gammal och cd-läsaren låter WRRRRRROOOOMMMMM när jag stoppar in skivor, och ja, jag ämnar göra det innan garantin går ut, men "orka!" Som nåt yngre syskon till mig säkert skulle sagt för några år sedan).
Ja, iallafall, min icke-orkan har lett till att jag inte skrivit några blogginlägg och därför inte heller lämnat några närmare beskrivningar av vare sig julgodis eller julmat. Det är dock relativt enkelt att sammanfatta eftersom julgodiset, förutom tranbärskolan, bestod av mintkyssar, något som jag borde kallat Mozartbitar (som bestod av mandelmassa och nougat som formades till längder och doppades i smält choklad och mandelspån och sedan skivades upp) och mintchokladbräck som jag stal rakt av från Anne.

Julmat lagade jag inte någon, men inhandlade massor av fejk-kött på Goodstore. Det tillsammans med kokt potatis, sallad och nån röra (i år nån auberginesillpryl som min syster gjort samt en pepparrotsröra som jag misstänker att min svägerska var upphovskvinna till) är egentligen det enda jag behöver, men det fanns även otroligt goda rödbetsbiffar, potatisgratäng och en del annat som jag goffade i mig av, men inte lagade själv eftersom jag ägnade delar av julaftonen åt att åka tåg från Stockholm till Växjö.

Det var väl min jul i korta drag. Annars var det en konstig jul i år. Jag har inte berättat det tidigare, men min lillebror dog den 15 oktober i år vilket har varit hemskt jobbigt men också fått mig att inse att det inte är möjligt att sörja jämt, åtminstone inte för mig. Så julen var annorlunda men bra på många sätt också. Jag har fått träffa båda min äldre bröder och det händer inte så ofta och jag har haft möjlighet att träffa vänner som jag träffar mycket mer sällan än jag skulle vilja. Det har varit fint.